Krax krax vilar i den lilla publikens blick

2021-06-18

Fakta:

Namn: Krax krax
Koreografi: Minna Krook, Peter Lagergren, Emelie Wahlman och Jonathan Sikell, Kostymdesign: Moa Möller Kostymtillverkning: Alice Fine
Musik: Kompositörer: Tomas Hirdman och Peter Lagergren
Ensemble: Minna Krook,
Plats: Förskolor i Stockholm med omnejd
» http://www.minnakrook.se

Kråkor, kanske? Fyra svartklädda dansare skruttar omkring i en liten glänta klädda i långa svarta oljerockar. Plockar med pinnar, samlar, drar dem, puttar omkring dem. Jag slår mig ner bland alla små somriga sandalfötter, en hel förskola fylkas på utlagda badlakan i gräset.
Men för att föreställningen heter Krax, krax och dansarna är sobert svarta ska man inte tro att detta handlar om just kråkor. Minna Krook har skapat en dansföreställning som är både en dansteater-fantasi, en stunds fågelskådning och en reflektion över livet som grupp och enskild. Någon sentimentalitet inför djurvärlden har hon aldrig tillåtit i sina barnproduktioner med djurteman, och det finns inte här heller.
Minna Krook dansar själv, liksom veteranen Peter Lagergren, hon gillar duvor, han vill vara en flamingo. Emelie Wahlman vill vara en gräsand, och Jonathan Sikell en talgoxe – se där, så olika det kan vara. Längtan efter en fågelidentitet löses genom att de svarta regnplaggen vrängs ut och in och visar sig gå att förvandla till fria tolkningar av drömfåglarna. Men på vägen dit smygs det in många dansade tankar om att våga ta plats, att fungera i grupp och att stå för de egna fjädrarna.
Det här är en bra teater, deklarerar en liten kille i keps. Jag håller med. Här finns en substantiell och välkomponerad koreografi som ger alla fyra dansarna utrymme att utveckla en persona. En spektakulär flamingo är också social! Och till slut har pinnsamlandet resulterat i ett bo där alla fyra kan få plats och sjunga en liten grande finale-sång om att bygga ett hem, att vara fyra och en och en.
Bra teater med genomtänkt dramaturgi för så små barn som behöver ett tydligt fokus, men mycket väl kan få bjudas på mindre täta sekvenser, och få tid att smälta det man sett. Att kunna vila i den lilla publikens blick är en konst som den bästa teatern för barn utvecklar till mästerskap – det kräver kontakt men också förmåga till distans, det kräver insikt om medkänsla men behöver vara fri från jolmighet.
Milt salta jåglar med mycket humor, alltså. Likheten mellan fåglarnas läten och mänskliga ja och nej blir en hel pjäs i pjäsen när talgoxe-dansaren inte vill låta den svarta rocken visa sitt färgrika innehåll. Roligt, och innerligt välbekant för alla barn. Vill inte! Fast till slut så…
Moa Möllers kostymer är lika lekfullt förtjusta som den lilla avslutande sången.
Pandemin har satt P för mycket, men för förskolorna – som ju har haft öppet som vanligt – rullar en skatt fram. Där dansar och spelar intressanta konstnärer för barnen, fjärran de stora elefanternas scener och iakttagare.

Margareta Sörenson